Hur går det för Anna?

Hur går det för Anna?

06.31 jag springer ut i becksvart mörker. Gatulampans ljus skapar reflektioner på den våta asfalten. Det är syrerikt i luften och mina andetag strömmar genom hela kroppen. Det är skönt att vara ensam ute, endast ett par tidiga cyklister möter jag på vägen. När jag tar svängen tillbaka märker jag att stigen är utan belysning. Allt blir svart runt mig och min kropp flyger framåt med steg som tar i marken utan ögats navigerande stödfunktion. Hela strandpromenaden springer jag utan att se var fötterna landar. Jag hör vattnets kluckande. Jag kan förnimma storleken på gruskornen under sulan. Det känns som om det går saktare men jag tittar på klockan när jag kommit hem och märker att det varit samma fart som vanligt. Kroppen tar sig fram i närvarande löpning. Den sista biten sicksackar jag genom de gamla tallarna i området. Rötterna under mig viskar välkommen.

Ett år till har gått och jag har inte varit ute på löprundor som första året då jag sprang 100 gånger. Det har blivit dryga hälften av det men jag började ju på gym. Så enligt mina noteringar har jag rört mig (promenader, simning, löpning, gymträning, dans, yoga) 5 dagar i veckan varav minst 2 varit konditionshöjande. Så nog håller jag vad jag lovat migsjälv. En helt naturlig anti-depressiv medicin.

Tro på dig själv!

Tro det eller ej, men visst sjutton var jag på väg till det bokade Performance Skill
-passet iallafall. Hade siktat in mig på ett konditionshöjande pass
på dagtid. Den molande huvudvärken med svagt illamående hindrade
mig inte, snarare hoppades jag nog på att de uppdämda energierna
skulle frigöras efter träningen. AAAH! Sommaren är på väg och
jag är galen som ska träna på självaste långfredag. Det är tyst
och öde på gatorna. Till min förvåning är det fullt med folk på
gymmet. Nästan så det känns trångt. Fortsätt läsa ”Tro på dig själv!”

att gå till PT

Ni vet känslan av att åka till
bilbesiktningen. Onödigt ont är att vänta. Kommer jag bli
undersökt på cellulitnivå nu? Vad kan en personliga tränare finna
som jag inte redan själv vet om? Utsatt för en utomståendes
analys. Avgöra om jag är ett fall eller bara ett förfall. I vilket
fall, så var jag ganska förberedd inför mötet, med mina egna mål
formulerade i bakhuvudet. Fortsätt läsa ”att gå till PT”

Upp till bevis

“Det finns en här i rummet som har
tränat Kung Fu”, sa ledaren på Boxpasset. Vi stod i ringen efter
uppvärmningsrundan. Jag var helt fokuserad på att närvara i
kroppen, med andetaget, att jag inte fattade förrän han flinade
kort mot mig och tillade: “men jag säger inte vem.” Oh,
herregud, tänkte jag. Där fick jag för att jag är så spralligt
pratig av mig när jag blir nervös. Jag är ny på det här, hade
jag svarat honom tidigare i salen, men jag tränade Wushu Kung Fu för
länge sedan hade jag också sagt och boxat två slag i luften. Fortsätt läsa ”Upp till bevis”

Reality check

På eftermiddagen kom tröttheten
över mig. Ett bokat gympass fanns på planeringen, det var väl bra,
hade nog dragit mig ur annars. 30 minuter Core ska jag nog klara. Jag
kan ju se det som social terapi också, tänkte jag, för att
motivera mig ytterligare.

Glad att jag kom iväg, luften ute var
kall men frisk, vägen till gymet oförskämt kort.

Varmt välkomnande
vid receptionen. Instruktören hjälpte mig att checka in och vips
var jag plötsligt incheckad på Zumba passet som följer efter Core.
Hoppsan, vi får se, sa jag som inte var på topphumör. Fortsätt läsa ”Reality check”

”Fett jobbigt!”

“Jag ska göra något bra av det
här”, sa jag igår till receptionisten. Vi hade pratat om ifall
jag skulle våga satsa på ett årsgymkort. “Du får hjälp” sa
hon med ett stort leende. Det kändes så fantastiskt värdefullt att
bli sedd och uppbackad med sådan närvaro och övertygelse.

På väg hem var jag glad, noterade för
mig själv att jag inte var van vid uppmuntran och pepp.

Ingen vill tvinga mig passa in i något
som känns obekvämt och onaturligt. Jag är där för min skull. På
mina villkor, efter mina förutsättningar och önskemål. En gåva
till mig själv. Att överkomma blygheten och bestrida känslan av
att vara fel placerad. Jag kan vara kameleont och ändå mig själv
fullt ut. Fortsätt läsa ””Fett jobbigt!””

att börja på Gym

Hur kan man beskriva känslan av att
inte riktig höra hemma? Obekväm. Lite så. Vad förväntas av mig
här, hur rör man sig i lokalerna och hur bemöter jag andra
gymbesökare? Frågorna är många och jag vet inte riktigt hur jag
ska agera. Min impuls är att hoppa och skutta, spralla runt, springa
lite, ta sats och sedan glida på strumporna, som jag gjorde i
skolans korridorer. Fortsätt läsa ”att börja på Gym”