Blog Image

Inspiration

Inspiration

Här skriver jag om hälsa, kroppsmedvetenhet och självkärlek.

Tro på dig själv!

Hälsa och träning Posted on lör, april 20, 2019 12:55:01

Tro det eller ej, men
visst sjutton var jag på väg till det bokade Performance Skill
-passet iallafall. Hade siktat in mig på ett konditionshöjande pass
på dagtid. Den molande huvudvärken med svagt illamående hindrade
mig inte, snarare hoppades jag nog på att de uppdämda energierna
skulle frigöras efter träningen. AAAH! Sommaren är på väg och
jag är galen som ska träna på självaste långfredag. Det är tyst
och öde på gatorna. Till min förvåning är det fullt med folk på
gymmet. Nästan så det känns trångt.

Några stod och
loggade in sig med sina mobiltelefoner, lite kaotisk förvirring,
innan alla förstod vad som gällde. Det är inte obligatoriskt med
pulsmätare och plats på storskärm, ett verktyg att använda för
att ha koll på sin egen prestation. Det kändes överkurs för mig.
Flera var här för första gången, som jag, skillnaden bara att de
alla verkade ha mycket mer muskler. På nått vis kunde jag inte låta
bli att känna mig lite upprymd och busig. Som en katt bland
hermelinerna.

”Jag tycker det är
roligt att du vill prova.”säger Malin som ska leda oss genom
passet. Hon är en otroligt vacker och välsvarvad ung kvinna som med
auktoritet och vänlighet visar oss deltagare de olika stegen. Det
ska vara högintensivt, explosivt pulshöjande arbete i 30 sek x4 med
en liten paus emellan varje set för snabb återhämtning. Vi ska
flytta oss mellan sju olika stationer; rodd, cykling, stepbräda,
maglyft, kast med boll och löpning på band bland annat. Allt såg
överkomligt ut, under en kort period.

Stod på cykeln som
var min första station och fokuserade. Jag är här. Alltså ger jag
järnet. Allt annat är självbedrägeri. Vid startskottet började
jag cykla, ståendes enligt instruktion. Benen fylldes med mjölksyra
på en gång. Tramp, tramp, tramp. Mina ben var som gelé redan efter
första setet! Hur skulle jag nu kunna hoppa på stepbrädan? Benen
ville inte lyda. Jag försökte ändå och trillade omkull. Jag
fnissar varje gång jag tänker på det. Hur pinsamt får det bli?
Malin, den vackra, är där och råder mig till benböj utan
stepbräda. Okej, det funkade fint.

Det var skönt att
jobba hårt och metodiskt. Fort gjort från station till station.
Ingen tid att tänka, bara göra. Pulsen på max hela tiden förutom
när jag pustade ut vid pauserna. Jag tror att alla fokuserade på
sin egen prestation, för det gjorde jag. Har ingen aning om hur det
gick för de andra. Malin går runt och hejjar på. Hon håller
räkningen åt oss, tidsintervallerna står även på skärmen, där
man kan följa sin puls för att se hur intensivt man pressar sig
själv.

Jag hoppar upp och
ned på en box med armhävning emellan, det är nästan slut. Jag är
helt slut. Malin kommer förbi och knäböjer vi min box. ”Kom
igen, en till hinner du…TRO PÅ DIG SJÄLV! Orden går rakt in i
ursprungscellen. Jag ler inombords.

Jag gjorde det!
(Trillade bara av pinn en gång.) Drack lite vatten och vandrade
hemåt på lite skakiga ben. Fick med mig ytterligare en insikt, jag
måste styrketräna mina ben. Det blev ju uppenbart, går inte att
förneka. Var ska det här sluta någonstans? Känner en
förväntansfull förtjusning över kroppens möjligheter att
utvecklas.



Gymmets lejon

Hälsa och träning Posted on sön, april 07, 2019 12:49:30

Push och pepp från inspiratörerna på
gymet. Nu måste jag ta det här på allvar, tänkte jag och skuttade
iväg till gymet för att styrketräna. Dra och skjuta lite i
maskiner. När jag kom fram var det precis tid för cirkelträning
och jag funderade en stund. Mer flås än jag hade tänkt idag. Ska
jag hoppa på utmaningen?

“Det blir ojämnt antal med dig,
Anna.” Ett barskt konstaterande. Mats var i fullgång med
instruktioner. Hoppa på box, roddmaskin, tyngdlyftning, som ett
crossfit-pass nästan. Jag stod och lyssnade. En snäll kvinna
bredvid mig var inkluderande och välkomnande. Passet var upplagt så
att man jobbade i lag, intensiteten trappades upp med antal
repitioner för att sedan minska. Det verkade faktiskt lite kul.

Kände trots allt att det blev fel
ändå, jag hade ställt in mig på ett lugnt, fokuserat
styrketräningspass, ingen hetsig tävlingsanda. Så jag drog mig ur
till Mats lättnad, han hade inte löst situationen med
lagindelningen eftersom jag spontant bara dök upp.”Jag går till
maskinerna istället” pep jag. “Bra!” Barska rösten igen.
“Anmäl dig nästa gång, Anna!”

Hur kan man undgå att känna respekt
för honom? Tydlig kroppsnärvaro och stark aura. Trots den disciplinära tonen talar han utifrån sitt
hjärta. Inget dömande, inget fjäskande, det känns uppfriskande på
nått sätt. Tänker att det är betryggande med autentiskt ledarskap
på ett gym, speciellt när det kommer så många ungdomar hit. Det
sätter liksom agendan. Även om jag inte själv trivs i den
tävlingsinriktade träningskulturen, så har jag full förståelse
för dess betydelse för andra.

Det finns många sätt att överkomma
begränsningar och anta utmaningar som ställer krav på både fysisk
kapacitet såväl som på ett bra mindset. Oavsett var man börjar.

Jag genomförde min runda bland
styketräningsmaskinerna. Inte jätteroligt, men meditativt och
stärkande.



att gå till PT

Hälsa och träning Posted on lör, mars 16, 2019 11:45:47

Ni vet känslan av att åka till
bilbesiktningen. Onödigt ont är att vänta. Kommer jag bli
undersökt på cellulitnivå nu? Vad kan en personliga tränare finna
som jag inte redan själv vet om? Utsatt för en utomståendes
analys. Avgöra om jag är ett fall eller bara ett förfall. I vilket
fall, så var jag ganska förberedd inför mötet, med mina egna mål
formulerade i bakhuvudet.

Jag står vid receptionsdisken och
väntar. Är det dig jag ska träffa? PT Lena ser glad ut. Japp. Det
är jag. Det är nu det börjar, hör jag mig själv tänka. Vi
sätter oss på några sköna fåtöljer som är placerade vid
fönstret. Jag hade gått en runda genom gymet tidigare och upptäckt
hur fantastiskt fina lokalerna var, estetiskt sköna för ögat och
mycket rymd. Försöker känna mig bekväm.

Vi ska bara prata, säger hon lugnande
när hon märker att jag är nervös för kritisk undersökning av
mina gymförmågor. Det blev jag som pratade mest i början, för hon
ställer frågan “Hur mår du?”, med ett intresse för den
verkliga betydelsen bakom. Många tankar och känslor svämmade upp
och jag försökte någorlunda sorterat beskriva hur jag mår.

Bra. Svajjig grundkänslostämning. Har
lärt mig leva med det. Uttmattningshistorian. Att jag måste lyssna
inåt noga. Skillsmässan med duktiga flickan. Att jag är
disciplinerad men lätt stressad. Några tårar trängde sig ut och
bort under samtalet. Hon tittar på mig med nyfikna observerande
ögon. Hon har vackra ögon i ett vackert ansikte. Jag märker att
hon förstår.

Sedan blev det lite genomgång av alla
gymets viktigare rutiner för medlemmar, hur jag kommer in i
lokalerna när det är obemannat till exempel. Efter det resonerar vi
kring hur jag ska tänka och känna när jag lägger upp veckans
träning. Hon tycker absolut att jag ska utnyttja gymets övriga
möjligheter, inte bara gå på passen.

Det blev en tur bland maskinerna
eftersom jag själv sagt att jag vill bli starkare i armar och rygg.
Jag känner igen principen 3x10x vikt och så vidare. Flashback till
gymet i Buenos Aires när jag var 18 år och till
sjukgymnastutbildningens mer praktiska delar. Känner mig inte helt
dragen till styrketräning men har förstått att den pusselbiten kan
behövas, speciellt nu, när jag faktiskt blivit äldre. Äldre än
18.

Träning på gym är hennes livstil,
det märks, hon är van, erfaren och en självklar kraft i
sammanhanget. Det är tacksamt att få bolla med henne kring mitt
förhållningssätt och mina förutsättningar. Jag gör inre
överenskommelser med mig själv om hur jag ska gå till väga för
att höja nivån lite, på träningen för min kropp.

Tänk smart, tycker hon och jag får
ovärderliga råd just utifrån mig och mitt sätt att vara. Däruppe
kan du träna lite core, värma upp, göra yoga. Hon pekar mot en
avsats på andra våningen. Där är man avskild men ändå med,
tipsar hon och jag fattar att jag kan känna mig inkluderad.



Upp till bevis

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 10:09:33

“Det finns en här i rummet som har
tränat Kung Fu”, sa ledaren på Boxpasset. Vi stod i ringen efter
uppvärmningsrundan. Jag var helt fokuserad på att närvara i
kroppen, med andetaget, att jag inte fattade förrän han flinade
kort mot mig och tillade: “men jag säger inte vem.” Oh,
herregud, tänkte jag. Där fick jag för att jag är så spralligt
pratig av mig när jag blir nervös. Jag är ny på det här, hade
jag svarat honom tidigare i salen, men jag tränade Wushu Kung Fu för
länge sedan hade jag också sagt och boxat två slag i luften. Han
hade skrattat. “Du kan ju”.

Så nu var det upp till bevis helt
plötsligt. Jag som hade tänkt komma och bara markera slag och
sparkar, utan att ta i så mycket. Vet inte varför jag har sånt
motstånd mot hetsiga miljöer, där det ska tävlas och trappas upp.
Jag blir den som ska göra precis tvärtom.

Vi parade ihop oss två och två.
Tjejen som jag skulle sparras mot var en riktig fighter. Hon såg på
mig i mina yogakläder med viss skeptisism. “Hur mycket har du
boxats?” frågade hon när första setet presenterats. Box, box,
uppercut. “Nybörjare” erkände jag, men försökte samtidigt
försäkra henne om att hon inte skulle få tråkigt.

Så var vi igång. På med handskar, av
med mitslar om vartannat. Vi slogs under kontrollerade former. En gav
järnet, den andra peppade, så pustade vi ut i långa andetag mellan
varven. Det var roligt. Skönt att finna igen koordinationen för
maximal effektivitet och kraft. Vi var många i salen och tränaren
gick runt och korrigerade utgångspositioner och rörelseteknik.

Bra! Ta i nu, du kan ju. Mer! Hårdare.
Det räcker inte med lite Kung Fu, la han till och fnissade när han
kom förbi mig. Jag fnissade tillbaka fast det syntes inte mitt i
figthen. Jag förstod vad han syftade på, såg framför mig de
dansliknande katorna vi lärt oss, då för trettio år sedan. Tänk
att kroppen känner igen rörelserna, det var lätt att hitta
tekniken. Men styrkan, smidigheten och konditionen krävde träning.
Det här gjorde nytta, helt klart, konstaterande jag på väg hem.



Reality check

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 10:06:25

På eftermiddagen kom tröttheten
över mig. Ett bokat gympass fanns på planeringen, det var väl bra,
hade nog dragit mig ur annars. 30 minuter Core ska jag nog klara. Jag
kan ju se det som social terapi också, tänkte jag, för att
motivera mig ytterligare.

Glad att jag kom iväg, luften ute var
kall men frisk, vägen till gymet oförskämt kort.

Varmt välkomnande
vid receptionen. Instruktören hjälpte mig att checka in och vips
var jag plötsligt incheckad på Zumba passet som följer efter Core.
Hoppsan, vi får se, sa jag som inte var på topphumör.

Med mattor och vikter på golvet
samlades vi i salen för att träna de muskler som håller oss
upprätt och stabila. Jag bröt ihop, fnissandes efter halva passet.
Det var verkligen en reality check för mig. Vissa muskler har knappt
någon kraft alls, medan jag är både stark och smidig på andra
håll. Håll, håll, håll och släpp (äntligen). Instruktören är
imponerande. Vilken energi och vilken styrka! Jag försökte att
tänka så lite som möjligt, jobbade hårt tills det tog slut. Det
fanns inget som skickade hem mig, däremot ville jag inte missa
dansstegen. Nu när jag ändå var här. Det var enklast att bara
stanna. Zumbapasset gjorde mig ännu gladare. Livfull, stärkt och
med nöjda känslor i kroppen på vägen hem. Bravo Anna. Jag peppade
mig själv. Den där uppmuntran jag alltid saknat.

Det är som om lungkapaciteten ökat.
Jag kan ta riktigt djupa andetag, hålla min kropp upprätt utan
ansträgning. Kraften har börjat göra kopplingar i hela systemet.
Energiflöden har kickat igång och förnimmer en subtil förändring
i energikroppen. Allt hänger samman. Enorm tacksamhet för livet,
denna kropp och kärleken till mig själv. Det viktigaste, början
liksom. Strävan är en rörelse.



”Fett jobbigt!”

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 10:00:13

“Jag ska göra något bra av det
här”, sa jag igår till receptionisten. Vi hade pratat om ifall
jag skulle våga satsa på ett årsgymkort. “Du får hjälp” sa
hon med ett stort leende. Det kändes så fantastiskt värdefullt att
bli sedd och uppbackad med sådan närvaro och övertygelse.

På väg hem var jag glad, noterade för
mig själv att jag inte var van vid uppmuntran och pepp.

Ingen vill tvinga mig passa in i något
som känns obekvämt och onaturligt. Jag är där för min skull. På
mina villkor, efter mina förutsättningar och önskemål. En gåva
till mig själv. Att överkomma blygheten och bestrida känslan av
att vara fel placerad. Jag kan vara kameleont och ändå mig själv
fullt ut.

Barfota tassar jag in i lokalen där
Just Move passet ska hållas. Lite rastlös rör jag mig runt,
sprallet i kroppen vill få utlopp. Det fylls på med några fler
blyga och nyfikna. Jag hör att de också ska prova passet för
första gången. Ett dansinspirerat cardiovasculärt program ska det
vara. Konditionskrävande med andra ord, helst roligt, tänker jag.
Instruktören kommer in med barsk uppsyn. Hon är färgglad och stark
så det syns. Tar kontakt med var och en av oss på golvet. “Ni vet
vad det är för pass, eller hur?” Är vi bara kvinnor! utbrister
hon, “konstigt att det inte kommer män på ett sådanat här
tungt, jobbigt pass.” “Jobbigt?” kvider jag lite erkännande
och hoppas på att man ska ha lite överseende med min
nybörjarsituation. “Fett jobbigt!” svarar hon. Hon får mig att
skratta inombords. Så drar det igång. 45 minuter rockar vi loss
till hennes sprudlande hejarop. Hon bjuder på ren och skär energi.
Jag ler brett när vi skuttar fram och tillbaka i enkla koreografier.
Andningen är rytmisk, jag håller mig närvarande i kroppen. Det går
bra. Mot slutet har musklerna i benen fått jobba så mycket att jag
är rädd att jag ska falla omkull. Jag dansar lite mindre, håller
rörelserna effektiva, bara så att hjärtat får jobba. När
programet var slut, var jag andfådd och svettig, men jag hade inte
haft tråkigt en sekund.



att börja på Gym

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 09:33:25

Hur kan man beskriva känslan av att
inte riktig höra hemma? Obekväm. Lite så. Vad förväntas av mig
här, hur rör man sig i lokalerna och hur bemöter jag andra
gymbesökare? Frågorna är många och jag vet inte riktigt hur jag
ska agera. Min impuls är att hoppa och skutta, spralla runt, springa
lite, ta sats och sedan glida på strumporna, som jag gjorde i
skolans korridorer.

Det här är ju kul! Många verkar dock
ta detta på största allvar, sammanbitna och målmedvetna blickar är
vad jag ser först.

Iklädd en för liten t-shirt som inte
matchar trikåerna sticker jag ut även om jag lägger band på
yvigheten. Äntligen börjar Dance passet som jag ska prova och jag
kan fokusera på instruktionerna. Istället för att hitta fem fel
med mig själv på golvet. Steg, steg, hopp, snurr, klapp. Musiken är
inspirerande och jag skrattar till. Tjejen bredvid mig tycker också
det är kul. Hon ler och våra ögon möts. Jag blir glad och får
ännu mer energi, vi dansar den ena sekvensen efter den andra.
Noterar att jag tappar orienteringen efter varje snurr, glömmer jag
stegen. Snällt mot mig själv hoppar jag över virrvarret, jag vill
ju känna mig stärkt och inte gå därifrån med en känsla av att
jag inte klarade koreografin.

Efteråt ville jag krama alla
inblandade, jag hade haft så roligt framför spegeln tillsammans med
gruppen. Jag hejdade mig, bara ledaren fick en snabb kram. Kände
genast att jag agerat lite impulsivt men jag måste också få ta
plats. Det finns möjlighet för mig att vara mig själv här.

Jag föreställer mig hur jag vill
känna mig, en sol strålar inne i kroppen. Från mitten, i
solarplexus, där alla känslor integreras i kroppens system. Lugn,
stark och sprudlande vacker tänker jag mig själv utan ångest.
Trötthetssyndromet borta, alla mönster som leder till utmattning
och undergräver självkänslan- borta. Jag ser framför mig ett helt
nytt liv, i en helt uppdaterad kropp. Synapserna mellan muskler och
nerver drar nya banor, det ena påverkar det andra.

Igår bestämde jag mig. Ett helt år
på gym. Till trots att jag känner mig obekväm i sammanhanget.
Vilket är jättekonstigt. Jag har alltid älskat att röra på mig.
Gymnastik, dans och olika kampsporter var intressen som tog mig
vidare och tillbaka till yoga och en fysioterapiexamen.



100 löprundor på ett år

Hälsa och träning Posted on mån, november 05, 2018 15:38:11

100
löprundor på ett år

Nej!
sa jag bestämt när han föreslog löpning. Vi hade pratat lite om
olika sätt att träna på, och eftersom jag inte gillar att passa
tider och det är inte alltid jag är på humör att träffa folk, så
dök förslaget löpning upp.

Träna
är roligt men när det blir stressigt är det inget roligt längre.
Bara tanken på att passa tider och prestera får mig att tappa
modet. Vad kunde bli bättre än att springa, direkt hemifrån dörren
och tillbaka, alltefter ork och nyck?

Mitt
motstånd mot löpning fick inte vara ett hinder. Jag kommer aldrig
att orka! var min första tanke. Jag har inte utövat
konditionsträning på väldig länge, nu ska jag bli 50 år och
börjar löpträna, hur ska det gå? Tvivlen och prestationsångesten
klev åt sidan för en modigare version av mig själv och jag gav jag
mig ut på min första löprunda.

Det
var den 12 november. Redo för färd, iklädd sonens gamla gympaskor
och gymnastikbyxor samt en mössa. Jag flåsade efter bara en minut.
Min coach hade lagt upp första passet med en minut löpning, två
minuter gång om vartannat, jag kämpade på och tror vi avslutade
med lite längre löpning. Det var intressant att uppleva hur mycket
mer jag orkade än jag faktiskt trodde.

Blev
förtjust direkt. Det här gav frihet och välbehövd träning för
min kropp.. Efter tre rundor investerade jag i ett par riktiga
löpskor. Jag var jätteförsiktig i början att inte skada mig, nu
när jag äntligen kommit igång.

Lite i
taget tränade jag upp löparmusklerna i kroppen, lät lederna
belastas i lagom takt. Jag sprang som max 20 minuter sammanhängande
tid, den första månaden. 30 minuter den andra. Efter fyra månader
sprang jag själv 5 km på 40 minuter och kände mig fantastiskt
glad. Enligt forskning på fysisk aktivitet med konditionsträning,
så förbättras vissa delar av hjärnans funktioner, nervceller ökar
och stresshormoner balanseras. Jag kände tydliga effekter på det
psykiska välmåendet, orken och konditionen.

Äntligen
hade jag hittat en träningsform som passade mig. På våren hade jag
löptränat konsekvent hela vintern förutom vid förkylningar och
resor. Den 10 Maj sprang jag nästan en hel timme, en runda i skogen
på 7,4km. Efter det böjade jag känna varaktiga förändringar i
mitt psykiska mående, jag kände mig helt enkelt starkare, gladare
och piggare.



Nästa »