Blog Image

Inspiration

Inspiration

Här skriver jag om hälsa, kroppsmedvetenhet och självkärlek.

Tro på dig själv!

Hälsa och träning Posted on lör, april 20, 2019 12:55:01

Tro det eller ej, men
visst sjutton var jag på väg till det bokade Performance Skill
-passet iallafall. Hade siktat in mig på ett konditionshöjande pass
på dagtid. Den molande huvudvärken med svagt illamående hindrade
mig inte, snarare hoppades jag nog på att de uppdämda energierna
skulle frigöras efter träningen. AAAH! Sommaren är på väg och
jag är galen som ska träna på självaste långfredag. Det är tyst
och öde på gatorna. Till min förvåning är det fullt med folk på
gymmet. Nästan så det känns trångt.

Några stod och
loggade in sig med sina mobiltelefoner, lite kaotisk förvirring,
innan alla förstod vad som gällde. Det är inte obligatoriskt med
pulsmätare och plats på storskärm, ett verktyg att använda för
att ha koll på sin egen prestation. Det kändes överkurs för mig.
Flera var här för första gången, som jag, skillnaden bara att de
alla verkade ha mycket mer muskler. På nått vis kunde jag inte låta
bli att känna mig lite upprymd och busig. Som en katt bland
hermelinerna.

”Jag tycker det är
roligt att du vill prova.”säger Malin som ska leda oss genom
passet. Hon är en otroligt vacker och välsvarvad ung kvinna som med
auktoritet och vänlighet visar oss deltagare de olika stegen. Det
ska vara högintensivt, explosivt pulshöjande arbete i 30 sek x4 med
en liten paus emellan varje set för snabb återhämtning. Vi ska
flytta oss mellan sju olika stationer; rodd, cykling, stepbräda,
maglyft, kast med boll och löpning på band bland annat. Allt såg
överkomligt ut, under en kort period.

Stod på cykeln som
var min första station och fokuserade. Jag är här. Alltså ger jag
järnet. Allt annat är självbedrägeri. Vid startskottet började
jag cykla, ståendes enligt instruktion. Benen fylldes med mjölksyra
på en gång. Tramp, tramp, tramp. Mina ben var som gelé redan efter
första setet! Hur skulle jag nu kunna hoppa på stepbrädan? Benen
ville inte lyda. Jag försökte ändå och trillade omkull. Jag
fnissar varje gång jag tänker på det. Hur pinsamt får det bli?
Malin, den vackra, är där och råder mig till benböj utan
stepbräda. Okej, det funkade fint.

Det var skönt att
jobba hårt och metodiskt. Fort gjort från station till station.
Ingen tid att tänka, bara göra. Pulsen på max hela tiden förutom
när jag pustade ut vid pauserna. Jag tror att alla fokuserade på
sin egen prestation, för det gjorde jag. Har ingen aning om hur det
gick för de andra. Malin går runt och hejjar på. Hon håller
räkningen åt oss, tidsintervallerna står även på skärmen, där
man kan följa sin puls för att se hur intensivt man pressar sig
själv.

Jag hoppar upp och
ned på en box med armhävning emellan, det är nästan slut. Jag är
helt slut. Malin kommer förbi och knäböjer vi min box. ”Kom
igen, en till hinner du…TRO PÅ DIG SJÄLV! Orden går rakt in i
ursprungscellen. Jag ler inombords.

Jag gjorde det!
(Trillade bara av pinn en gång.) Drack lite vatten och vandrade
hemåt på lite skakiga ben. Fick med mig ytterligare en insikt, jag
måste styrketräna mina ben. Det blev ju uppenbart, går inte att
förneka. Var ska det här sluta någonstans? Känner en
förväntansfull förtjusning över kroppens möjligheter att
utvecklas.



Namasté

Kroppsmedvetenhet Posted on sön, april 07, 2019 12:56:53

Eftersom jag praktiserar yoga på egen
hand och även undervisar, så uppskattar jag enormt mycket att bara
få delta på andra yogalärares klasser. Vilken lyx det är, att
helt få hänge mig åt att uppmärksamma min egen kropp i olika
ställningar.

Maggie leder klassen med en sådan
självklarhet, hon förenklar resan inuti kroppen genom lugna
metodiska instruktioner. Hon är alltid på samma goda trevliga
humör. Ofta bjuder hon på anektdoter med vardagsvisdom ur hennes
privata liv och ibland avslutas klassen med en dikt. Jag blir ofta
förvånad över hur synkront hennes ämne för dagen stämmer
överens med det vad som pågår i inuti mig. Det glädjer mig med
vilken lätthet hon presenterar ganska komplexa kopplingar mellan
kroppen och psyket. Sådant man förut ansåg flummigt är numera
helt accepterat och godkänt. Som att andetaget kan vara ett
fantastiskt verktyg till självkännedom och läkning av kroppens
obalanser.

Det är skönt att bara vila på mattan
i de olika positionerna, som jag vet gör nytta, både inuti och
utanpå. Yinyogan gör mig lugn. Den saktar ner mitt rastlösa och
jag får en skön närvarokänsla i hela mitt varande.



Inre styrka

Självkänsla Posted on sön, april 07, 2019 12:52:46

Några veckor av inåtvändande
funderingar. Jag vill bara vara mig själv. Inget hopp och skutt i
hurtfriska lokaler. Noggranna övervägningar, ska jag till gymet
eller blir det ett medveten-rörelsepass här hemma? Gymbesöken har
blivit färre. Det blir iallafall två konditionspass i veckan
eftersom jag är ute och springer när jag har lust, så jag
kompenserar. För att må bra. Psykiskt.

Att brottas med “måsten” och
“borden” är jobbigt. Om kravet kommer utifrån kan det bli
svårare att säga nej. Som att förklaringen alltid ligger på
tungan och lätt blir tillintetgjord, missförstådd. Men det är
mitt val hur jag tolkar omvärlden och jag väljer att se det goda,
den peppande glädjen som vill fram och stärka mig. Jag gör som jag
vill, för det är för min skull. Så jag frågar mig; Vad är bäst,
långsiktigt? Jo, en lagom disciplin.

Även när jag resonerar med mig själv
kan jag bli tveksam om jag gör rätt val, men i slutändan vet jag
när jag backar upp mig själv, för att smidigt kunna avancera, utan
att det går i baklås av överprestation eller press. Om jag känner
att träningen kommer ge kraft, så pinnar jag iväg. Har jag däremot
en diffus oroskänsla av att min kommande prestation kommer att lämna
mig dränerad på energi, för att jag mekaniskt bara utför en
plikt, ett uppoffrande, ett straff… Ifall jag inte kan känna någon
glädje i att delta i en gymaktivitet, så hoppar jag över det. För
allt sådant beteende är att kränka min inre glöd. Jag vill att
glädjen och den inre styrkan ska vara min vägvisare på gymet.
Ingen annan auktoritet.



Gymmets lejon

Hälsa och träning Posted on sön, april 07, 2019 12:49:30

Push och pepp från inspiratörerna på
gymet. Nu måste jag ta det här på allvar, tänkte jag och skuttade
iväg till gymet för att styrketräna. Dra och skjuta lite i
maskiner. När jag kom fram var det precis tid för cirkelträning
och jag funderade en stund. Mer flås än jag hade tänkt idag. Ska
jag hoppa på utmaningen?

“Det blir ojämnt antal med dig,
Anna.” Ett barskt konstaterande. Mats var i fullgång med
instruktioner. Hoppa på box, roddmaskin, tyngdlyftning, som ett
crossfit-pass nästan. Jag stod och lyssnade. En snäll kvinna
bredvid mig var inkluderande och välkomnande. Passet var upplagt så
att man jobbade i lag, intensiteten trappades upp med antal
repitioner för att sedan minska. Det verkade faktiskt lite kul.

Kände trots allt att det blev fel
ändå, jag hade ställt in mig på ett lugnt, fokuserat
styrketräningspass, ingen hetsig tävlingsanda. Så jag drog mig ur
till Mats lättnad, han hade inte löst situationen med
lagindelningen eftersom jag spontant bara dök upp.”Jag går till
maskinerna istället” pep jag. “Bra!” Barska rösten igen.
“Anmäl dig nästa gång, Anna!”

Hur kan man undgå att känna respekt
för honom? Tydlig kroppsnärvaro och stark aura. Trots den disciplinära tonen talar han utifrån sitt
hjärta. Inget dömande, inget fjäskande, det känns uppfriskande på
nått sätt. Tänker att det är betryggande med autentiskt ledarskap
på ett gym, speciellt när det kommer så många ungdomar hit. Det
sätter liksom agendan. Även om jag inte själv trivs i den
tävlingsinriktade träningskulturen, så har jag full förståelse
för dess betydelse för andra.

Det finns många sätt att överkomma
begränsningar och anta utmaningar som ställer krav på både fysisk
kapacitet såväl som på ett bra mindset. Oavsett var man börjar.

Jag genomförde min runda bland
styketräningsmaskinerna. Inte jätteroligt, men meditativt och
stärkande.



att gå till PT

Hälsa och träning Posted on lör, mars 16, 2019 11:45:47

Ni vet känslan av att åka till
bilbesiktningen. Onödigt ont är att vänta. Kommer jag bli
undersökt på cellulitnivå nu? Vad kan en personliga tränare finna
som jag inte redan själv vet om? Utsatt för en utomståendes
analys. Avgöra om jag är ett fall eller bara ett förfall. I vilket
fall, så var jag ganska förberedd inför mötet, med mina egna mål
formulerade i bakhuvudet.

Jag står vid receptionsdisken och
väntar. Är det dig jag ska träffa? PT Lena ser glad ut. Japp. Det
är jag. Det är nu det börjar, hör jag mig själv tänka. Vi
sätter oss på några sköna fåtöljer som är placerade vid
fönstret. Jag hade gått en runda genom gymet tidigare och upptäckt
hur fantastiskt fina lokalerna var, estetiskt sköna för ögat och
mycket rymd. Försöker känna mig bekväm.

Vi ska bara prata, säger hon lugnande
när hon märker att jag är nervös för kritisk undersökning av
mina gymförmågor. Det blev jag som pratade mest i början, för hon
ställer frågan “Hur mår du?”, med ett intresse för den
verkliga betydelsen bakom. Många tankar och känslor svämmade upp
och jag försökte någorlunda sorterat beskriva hur jag mår.

Bra. Svajjig grundkänslostämning. Har
lärt mig leva med det. Uttmattningshistorian. Att jag måste lyssna
inåt noga. Skillsmässan med duktiga flickan. Att jag är
disciplinerad men lätt stressad. Några tårar trängde sig ut och
bort under samtalet. Hon tittar på mig med nyfikna observerande
ögon. Hon har vackra ögon i ett vackert ansikte. Jag märker att
hon förstår.

Sedan blev det lite genomgång av alla
gymets viktigare rutiner för medlemmar, hur jag kommer in i
lokalerna när det är obemannat till exempel. Efter det resonerar vi
kring hur jag ska tänka och känna när jag lägger upp veckans
träning. Hon tycker absolut att jag ska utnyttja gymets övriga
möjligheter, inte bara gå på passen.

Det blev en tur bland maskinerna
eftersom jag själv sagt att jag vill bli starkare i armar och rygg.
Jag känner igen principen 3x10x vikt och så vidare. Flashback till
gymet i Buenos Aires när jag var 18 år och till
sjukgymnastutbildningens mer praktiska delar. Känner mig inte helt
dragen till styrketräning men har förstått att den pusselbiten kan
behövas, speciellt nu, när jag faktiskt blivit äldre. Äldre än
18.

Träning på gym är hennes livstil,
det märks, hon är van, erfaren och en självklar kraft i
sammanhanget. Det är tacksamt att få bolla med henne kring mitt
förhållningssätt och mina förutsättningar. Jag gör inre
överenskommelser med mig själv om hur jag ska gå till väga för
att höja nivån lite, på träningen för min kropp.

Tänk smart, tycker hon och jag får
ovärderliga råd just utifrån mig och mitt sätt att vara. Däruppe
kan du träna lite core, värma upp, göra yoga. Hon pekar mot en
avsats på andra våningen. Där är man avskild men ändå med,
tipsar hon och jag fattar att jag kan känna mig inkluderad.



Avstämning

Kroppsmedvetenhet Posted on tor, mars 07, 2019 19:31:11

Skönt att börja veckan med en avstämning. Möte med mig själv. Hur mår (hela) kroppen idag? Yinyogan är ett skönt pass med djupa stretchingar. Att ge efter och gå så långt in i all denna bindväv somhåller ihop kroppen, är nyttigt. Instruktören leder oss på en resa genom våra mest ihopsnörda kroppsdelar. Jag öppnar upp och låter gå. Släpper taget om det som håller mig tillbaka. Kommer i kontakt med känslor som ligger där i djupet av mig själv. Jag slutar tänka för en stund och låter tårarna komma under sista avslappningspositionen. Tårarna får också ta plats. Jag tillåter mig vara mig själv. Det finns inget som hindrar och jag behöver inte förklara något.

Det är första gången jag går från gymet lite nedstämd istället för fylld med kraft. Sånt är livet, det är helheten. För att bli påfylld bör man ju tömma ur det som inte längre tjänar något syfte.

Jag släpper spänningarna för att kunna finna den ursprungliga rörelsen och kraften i kroppen.



Lämna comfort-zonen

Självkänsla Posted on fre, mars 01, 2019 10:15:00

Till slut kom jag iväg till gymet för
att ta ett pass igen. Varje gång jag överkommer motståndet att ta
mig ut i sena kvällen, passa en tid som jag blir stressad av, så
har jag vunnit en liten seger. Ändra mönster. Lämna comfort-zonen.

Inte var jag kry, det kändes redan på
uppvärmningen. Något samsades med syreutbytet nere i lungorna, det
var trögt och kämpigt de första 30 minuterna. Ett glatt välkommen
tillbaks (“Kung Fu”) från instruktören när jag dök in i
salen. Bit för bit tar vi oss igenom de olika träningsmomenten, det
är varierat och roligt, trots att jag inte orkar hela vägen. Min
sparringspartner är peppande, hon är stark, säkert en cross-fit
tjej. Hon knäckte mig nästan på de första uppvärmningslekarna.
Jag som inte kan göra en armhävning ens, skulle brottas med ett
muskelberg, Ha! Men jag gav mig inte så det blev nästan oavgjort,
okej, hon vann. Andfådd och galet slut men helt bekymmerslös gick
jag hemåt, stärkt igen, efter avslutat pass.

Ibland är det bra att pressa sig själv lite för att komma över det värsta hindret: rädslan.



Upp till bevis

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 10:09:33

“Det finns en här i rummet som har
tränat Kung Fu”, sa ledaren på Boxpasset. Vi stod i ringen efter
uppvärmningsrundan. Jag var helt fokuserad på att närvara i
kroppen, med andetaget, att jag inte fattade förrän han flinade
kort mot mig och tillade: “men jag säger inte vem.” Oh,
herregud, tänkte jag. Där fick jag för att jag är så spralligt
pratig av mig när jag blir nervös. Jag är ny på det här, hade
jag svarat honom tidigare i salen, men jag tränade Wushu Kung Fu för
länge sedan hade jag också sagt och boxat två slag i luften. Han
hade skrattat. “Du kan ju”.

Så nu var det upp till bevis helt
plötsligt. Jag som hade tänkt komma och bara markera slag och
sparkar, utan att ta i så mycket. Vet inte varför jag har sånt
motstånd mot hetsiga miljöer, där det ska tävlas och trappas upp.
Jag blir den som ska göra precis tvärtom.

Vi parade ihop oss två och två.
Tjejen som jag skulle sparras mot var en riktig fighter. Hon såg på
mig i mina yogakläder med viss skeptisism. “Hur mycket har du
boxats?” frågade hon när första setet presenterats. Box, box,
uppercut. “Nybörjare” erkände jag, men försökte samtidigt
försäkra henne om att hon inte skulle få tråkigt.

Så var vi igång. På med handskar, av
med mitslar om vartannat. Vi slogs under kontrollerade former. En gav
järnet, den andra peppade, så pustade vi ut i långa andetag mellan
varven. Det var roligt. Skönt att finna igen koordinationen för
maximal effektivitet och kraft. Vi var många i salen och tränaren
gick runt och korrigerade utgångspositioner och rörelseteknik.

Bra! Ta i nu, du kan ju. Mer! Hårdare.
Det räcker inte med lite Kung Fu, la han till och fnissade när han
kom förbi mig. Jag fnissade tillbaka fast det syntes inte mitt i
figthen. Jag förstod vad han syftade på, såg framför mig de
dansliknande katorna vi lärt oss, då för trettio år sedan. Tänk
att kroppen känner igen rörelserna, det var lätt att hitta
tekniken. Men styrkan, smidigheten och konditionen krävde träning.
Det här gjorde nytta, helt klart, konstaterande jag på väg hem.



Nästa »