Tro det eller ej, men
visst sjutton var jag på väg till det bokade Performance Skill
-passet iallafall. Hade siktat in mig på ett konditionshöjande pass
på dagtid. Den molande huvudvärken med svagt illamående hindrade
mig inte, snarare hoppades jag nog på att de uppdämda energierna
skulle frigöras efter träningen. AAAH! Sommaren är på väg och
jag är galen som ska träna på självaste långfredag. Det är tyst
och öde på gatorna. Till min förvåning är det fullt med folk på
gymmet. Nästan så det känns trångt.

Några stod och
loggade in sig med sina mobiltelefoner, lite kaotisk förvirring,
innan alla förstod vad som gällde. Det är inte obligatoriskt med
pulsmätare och plats på storskärm, ett verktyg att använda för
att ha koll på sin egen prestation. Det kändes överkurs för mig.
Flera var här för första gången, som jag, skillnaden bara att de
alla verkade ha mycket mer muskler. På nått vis kunde jag inte låta
bli att känna mig lite upprymd och busig. Som en katt bland
hermelinerna.

”Jag tycker det är
roligt att du vill prova.”säger Malin som ska leda oss genom
passet. Hon är en otroligt vacker och välsvarvad ung kvinna som med
auktoritet och vänlighet visar oss deltagare de olika stegen. Det
ska vara högintensivt, explosivt pulshöjande arbete i 30 sek x4 med
en liten paus emellan varje set för snabb återhämtning. Vi ska
flytta oss mellan sju olika stationer; rodd, cykling, stepbräda,
maglyft, kast med boll och löpning på band bland annat. Allt såg
överkomligt ut, under en kort period.

Stod på cykeln som
var min första station och fokuserade. Jag är här. Alltså ger jag
järnet. Allt annat är självbedrägeri. Vid startskottet började
jag cykla, ståendes enligt instruktion. Benen fylldes med mjölksyra
på en gång. Tramp, tramp, tramp. Mina ben var som gelé redan efter
första setet! Hur skulle jag nu kunna hoppa på stepbrädan? Benen
ville inte lyda. Jag försökte ändå och trillade omkull. Jag
fnissar varje gång jag tänker på det. Hur pinsamt får det bli?
Malin, den vackra, är där och råder mig till benböj utan
stepbräda. Okej, det funkade fint.

Det var skönt att
jobba hårt och metodiskt. Fort gjort från station till station.
Ingen tid att tänka, bara göra. Pulsen på max hela tiden förutom
när jag pustade ut vid pauserna. Jag tror att alla fokuserade på
sin egen prestation, för det gjorde jag. Har ingen aning om hur det
gick för de andra. Malin går runt och hejjar på. Hon håller
räkningen åt oss, tidsintervallerna står även på skärmen, där
man kan följa sin puls för att se hur intensivt man pressar sig
själv.

Jag hoppar upp och
ned på en box med armhävning emellan, det är nästan slut. Jag är
helt slut. Malin kommer förbi och knäböjer vi min box. ”Kom
igen, en till hinner du…TRO PÅ DIG SJÄLV! Orden går rakt in i
ursprungscellen. Jag ler inombords.

Jag gjorde det!
(Trillade bara av pinn en gång.) Drack lite vatten och vandrade
hemåt på lite skakiga ben. Fick med mig ytterligare en insikt, jag
måste styrketräna mina ben. Det blev ju uppenbart, går inte att
förneka. Var ska det här sluta någonstans? Känner en
förväntansfull förtjusning över kroppens möjligheter att
utvecklas.