Några veckor av inåtvändande
funderingar. Jag vill bara vara mig själv. Inget hopp och skutt i
hurtfriska lokaler. Noggranna övervägningar, ska jag till gymet
eller blir det ett medveten-rörelsepass här hemma? Gymbesöken har
blivit färre. Det blir iallafall två konditionspass i veckan
eftersom jag är ute och springer när jag har lust, så jag
kompenserar. För att må bra. Psykiskt.

Att brottas med “måsten” och
“borden” är jobbigt. Om kravet kommer utifrån kan det bli
svårare att säga nej. Som att förklaringen alltid ligger på
tungan och lätt blir tillintetgjord, missförstådd. Men det är
mitt val hur jag tolkar omvärlden och jag väljer att se det goda,
den peppande glädjen som vill fram och stärka mig. Jag gör som jag
vill, för det är för min skull. Så jag frågar mig; Vad är bäst,
långsiktigt? Jo, en lagom disciplin.

Även när jag resonerar med mig själv
kan jag bli tveksam om jag gör rätt val, men i slutändan vet jag
när jag backar upp mig själv, för att smidigt kunna avancera, utan
att det går i baklås av överprestation eller press. Om jag känner
att träningen kommer ge kraft, så pinnar jag iväg. Har jag däremot
en diffus oroskänsla av att min kommande prestation kommer att lämna
mig dränerad på energi, för att jag mekaniskt bara utför en
plikt, ett uppoffrande, ett straff… Ifall jag inte kan känna någon
glädje i att delta i en gymaktivitet, så hoppar jag över det. För
allt sådant beteende är att kränka min inre glöd. Jag vill att
glädjen och den inre styrkan ska vara min vägvisare på gymet.
Ingen annan auktoritet.