Push och pepp från inspiratörerna på
gymet. Nu måste jag ta det här på allvar, tänkte jag och skuttade
iväg till gymet för att styrketräna. Dra och skjuta lite i
maskiner. När jag kom fram var det precis tid för cirkelträning
och jag funderade en stund. Mer flås än jag hade tänkt idag. Ska
jag hoppa på utmaningen?

“Det blir ojämnt antal med dig,
Anna.” Ett barskt konstaterande. Mats var i fullgång med
instruktioner. Hoppa på box, roddmaskin, tyngdlyftning, som ett
crossfit-pass nästan. Jag stod och lyssnade. En snäll kvinna
bredvid mig var inkluderande och välkomnande. Passet var upplagt så
att man jobbade i lag, intensiteten trappades upp med antal
repitioner för att sedan minska. Det verkade faktiskt lite kul.

Kände trots allt att det blev fel
ändå, jag hade ställt in mig på ett lugnt, fokuserat
styrketräningspass, ingen hetsig tävlingsanda. Så jag drog mig ur
till Mats lättnad, han hade inte löst situationen med
lagindelningen eftersom jag spontant bara dök upp.”Jag går till
maskinerna istället” pep jag. “Bra!” Barska rösten igen.
“Anmäl dig nästa gång, Anna!”

Hur kan man undgå att känna respekt
för honom? Tydlig kroppsnärvaro och stark aura. Trots den disciplinära tonen talar han utifrån sitt
hjärta. Inget dömande, inget fjäskande, det känns uppfriskande på
nått sätt. Tänker att det är betryggande med autentiskt ledarskap
på ett gym, speciellt när det kommer så många ungdomar hit. Det
sätter liksom agendan. Även om jag inte själv trivs i den
tävlingsinriktade träningskulturen, så har jag full förståelse
för dess betydelse för andra.

Det finns många sätt att överkomma
begränsningar och anta utmaningar som ställer krav på både fysisk
kapacitet såväl som på ett bra mindset. Oavsett var man börjar.

Jag genomförde min runda bland
styketräningsmaskinerna. Inte jätteroligt, men meditativt och
stärkande.