Ni vet känslan av att åka till
bilbesiktningen. Onödigt ont är att vänta. Kommer jag bli
undersökt på cellulitnivå nu? Vad kan en personliga tränare finna
som jag inte redan själv vet om? Utsatt för en utomståendes
analys. Avgöra om jag är ett fall eller bara ett förfall. I vilket
fall, så var jag ganska förberedd inför mötet, med mina egna mål
formulerade i bakhuvudet.

Jag står vid receptionsdisken och
väntar. Är det dig jag ska träffa? PT Lena ser glad ut. Japp. Det
är jag. Det är nu det börjar, hör jag mig själv tänka. Vi
sätter oss på några sköna fåtöljer som är placerade vid
fönstret. Jag hade gått en runda genom gymet tidigare och upptäckt
hur fantastiskt fina lokalerna var, estetiskt sköna för ögat och
mycket rymd. Försöker känna mig bekväm.

Vi ska bara prata, säger hon lugnande
när hon märker att jag är nervös för kritisk undersökning av
mina gymförmågor. Det blev jag som pratade mest i början, för hon
ställer frågan “Hur mår du?”, med ett intresse för den
verkliga betydelsen bakom. Många tankar och känslor svämmade upp
och jag försökte någorlunda sorterat beskriva hur jag mår.

Bra. Svajjig grundkänslostämning. Har
lärt mig leva med det. Uttmattningshistorian. Att jag måste lyssna
inåt noga. Skillsmässan med duktiga flickan. Att jag är
disciplinerad men lätt stressad. Några tårar trängde sig ut och
bort under samtalet. Hon tittar på mig med nyfikna observerande
ögon. Hon har vackra ögon i ett vackert ansikte. Jag märker att
hon förstår.

Sedan blev det lite genomgång av alla
gymets viktigare rutiner för medlemmar, hur jag kommer in i
lokalerna när det är obemannat till exempel. Efter det resonerar vi
kring hur jag ska tänka och känna när jag lägger upp veckans
träning. Hon tycker absolut att jag ska utnyttja gymets övriga
möjligheter, inte bara gå på passen.

Det blev en tur bland maskinerna
eftersom jag själv sagt att jag vill bli starkare i armar och rygg.
Jag känner igen principen 3x10x vikt och så vidare. Flashback till
gymet i Buenos Aires när jag var 18 år och till
sjukgymnastutbildningens mer praktiska delar. Känner mig inte helt
dragen till styrketräning men har förstått att den pusselbiten kan
behövas, speciellt nu, när jag faktiskt blivit äldre. Äldre än
18.

Träning på gym är hennes livstil,
det märks, hon är van, erfaren och en självklar kraft i
sammanhanget. Det är tacksamt att få bolla med henne kring mitt
förhållningssätt och mina förutsättningar. Jag gör inre
överenskommelser med mig själv om hur jag ska gå till väga för
att höja nivån lite, på träningen för min kropp.

Tänk smart, tycker hon och jag får
ovärderliga råd just utifrån mig och mitt sätt att vara. Däruppe
kan du träna lite core, värma upp, göra yoga. Hon pekar mot en
avsats på andra våningen. Där är man avskild men ändå med,
tipsar hon och jag fattar att jag kan känna mig inkluderad.