“Det finns en här i rummet som har
tränat Kung Fu”, sa ledaren på Boxpasset. Vi stod i ringen efter
uppvärmningsrundan. Jag var helt fokuserad på att närvara i
kroppen, med andetaget, att jag inte fattade förrän han flinade
kort mot mig och tillade: “men jag säger inte vem.” Oh,
herregud, tänkte jag. Där fick jag för att jag är så spralligt
pratig av mig när jag blir nervös. Jag är ny på det här, hade
jag svarat honom tidigare i salen, men jag tränade Wushu Kung Fu för
länge sedan hade jag också sagt och boxat två slag i luften. Han
hade skrattat. “Du kan ju”.

Så nu var det upp till bevis helt
plötsligt. Jag som hade tänkt komma och bara markera slag och
sparkar, utan att ta i så mycket. Vet inte varför jag har sånt
motstånd mot hetsiga miljöer, där det ska tävlas och trappas upp.
Jag blir den som ska göra precis tvärtom.

Vi parade ihop oss två och två.
Tjejen som jag skulle sparras mot var en riktig fighter. Hon såg på
mig i mina yogakläder med viss skeptisism. “Hur mycket har du
boxats?” frågade hon när första setet presenterats. Box, box,
uppercut. “Nybörjare” erkände jag, men försökte samtidigt
försäkra henne om att hon inte skulle få tråkigt.

Så var vi igång. På med handskar, av
med mitslar om vartannat. Vi slogs under kontrollerade former. En gav
järnet, den andra peppade, så pustade vi ut i långa andetag mellan
varven. Det var roligt. Skönt att finna igen koordinationen för
maximal effektivitet och kraft. Vi var många i salen och tränaren
gick runt och korrigerade utgångspositioner och rörelseteknik.

Bra! Ta i nu, du kan ju. Mer! Hårdare.
Det räcker inte med lite Kung Fu, la han till och fnissade när han
kom förbi mig. Jag fnissade tillbaka fast det syntes inte mitt i
figthen. Jag förstod vad han syftade på, såg framför mig de
dansliknande katorna vi lärt oss, då för trettio år sedan. Tänk
att kroppen känner igen rörelserna, det var lätt att hitta
tekniken. Men styrkan, smidigheten och konditionen krävde träning.
Det här gjorde nytta, helt klart, konstaterande jag på väg hem.