Till slut kom jag iväg till gymet för
att ta ett pass igen. Varje gång jag överkommer motståndet att ta
mig ut i sena kvällen, passa en tid som jag blir stressad av, så
har jag vunnit en liten seger. Ändra mönster. Lämna comfort-zonen.

Inte var jag kry, det kändes redan på
uppvärmningen. Något samsades med syreutbytet nere i lungorna, det
var trögt och kämpigt de första 30 minuterna. Ett glatt välkommen
tillbaks (“Kung Fu”) från instruktören när jag dök in i
salen. Bit för bit tar vi oss igenom de olika träningsmomenten, det
är varierat och roligt, trots att jag inte orkar hela vägen. Min
sparringspartner är peppande, hon är stark, säkert en cross-fit
tjej. Hon knäckte mig nästan på de första uppvärmningslekarna.
Jag som inte kan göra en armhävning ens, skulle brottas med ett
muskelberg, Ha! Men jag gav mig inte så det blev nästan oavgjort,
okej, hon vann. Andfådd och galet slut men helt bekymmerslös gick
jag hemåt, stärkt igen, efter avslutat pass.

Ibland är det bra att pressa sig själv lite för att komma över det värsta hindret: rädslan.