Blog Image

Inspiration

Inspiration

Här skriver jag om hälsa, kroppsmedvetenhet och självkärlek.

Lämna comfort-zonen

Självkänsla Posted on fre, mars 01, 2019 10:15:00

Till slut kom jag iväg till gymet för
att ta ett pass igen. Varje gång jag överkommer motståndet att ta
mig ut i sena kvällen, passa en tid som jag blir stressad av, så
har jag vunnit en liten seger. Ändra mönster. Lämna comfort-zonen.

Inte var jag kry, det kändes redan på
uppvärmningen. Något samsades med syreutbytet nere i lungorna, det
var trögt och kämpigt de första 30 minuterna. Ett glatt välkommen
tillbaks (“Kung Fu”) från instruktören när jag dök in i
salen. Bit för bit tar vi oss igenom de olika träningsmomenten, det
är varierat och roligt, trots att jag inte orkar hela vägen. Min
sparringspartner är peppande, hon är stark, säkert en cross-fit
tjej. Hon knäckte mig nästan på de första uppvärmningslekarna.
Jag som inte kan göra en armhävning ens, skulle brottas med ett
muskelberg, Ha! Men jag gav mig inte så det blev nästan oavgjort,
okej, hon vann. Andfådd och galet slut men helt bekymmerslös gick
jag hemåt, stärkt igen, efter avslutat pass.

Ibland är det bra att pressa sig själv lite för att komma över det värsta hindret: rädslan.



Upp till bevis

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 10:09:33

“Det finns en här i rummet som har
tränat Kung Fu”, sa ledaren på Boxpasset. Vi stod i ringen efter
uppvärmningsrundan. Jag var helt fokuserad på att närvara i
kroppen, med andetaget, att jag inte fattade förrän han flinade
kort mot mig och tillade: “men jag säger inte vem.” Oh,
herregud, tänkte jag. Där fick jag för att jag är så spralligt
pratig av mig när jag blir nervös. Jag är ny på det här, hade
jag svarat honom tidigare i salen, men jag tränade Wushu Kung Fu för
länge sedan hade jag också sagt och boxat två slag i luften. Han
hade skrattat. “Du kan ju”.

Så nu var det upp till bevis helt
plötsligt. Jag som hade tänkt komma och bara markera slag och
sparkar, utan att ta i så mycket. Vet inte varför jag har sånt
motstånd mot hetsiga miljöer, där det ska tävlas och trappas upp.
Jag blir den som ska göra precis tvärtom.

Vi parade ihop oss två och två.
Tjejen som jag skulle sparras mot var en riktig fighter. Hon såg på
mig i mina yogakläder med viss skeptisism. “Hur mycket har du
boxats?” frågade hon när första setet presenterats. Box, box,
uppercut. “Nybörjare” erkände jag, men försökte samtidigt
försäkra henne om att hon inte skulle få tråkigt.

Så var vi igång. På med handskar, av
med mitslar om vartannat. Vi slogs under kontrollerade former. En gav
järnet, den andra peppade, så pustade vi ut i långa andetag mellan
varven. Det var roligt. Skönt att finna igen koordinationen för
maximal effektivitet och kraft. Vi var många i salen och tränaren
gick runt och korrigerade utgångspositioner och rörelseteknik.

Bra! Ta i nu, du kan ju. Mer! Hårdare.
Det räcker inte med lite Kung Fu, la han till och fnissade när han
kom förbi mig. Jag fnissade tillbaka fast det syntes inte mitt i
figthen. Jag förstod vad han syftade på, såg framför mig de
dansliknande katorna vi lärt oss, då för trettio år sedan. Tänk
att kroppen känner igen rörelserna, det var lätt att hitta
tekniken. Men styrkan, smidigheten och konditionen krävde träning.
Det här gjorde nytta, helt klart, konstaterande jag på väg hem.



Reality check

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 10:06:25

På eftermiddagen kom tröttheten
över mig. Ett bokat gympass fanns på planeringen, det var väl bra,
hade nog dragit mig ur annars. 30 minuter Core ska jag nog klara. Jag
kan ju se det som social terapi också, tänkte jag, för att
motivera mig ytterligare.

Glad att jag kom iväg, luften ute var
kall men frisk, vägen till gymet oförskämt kort.

Varmt välkomnande
vid receptionen. Instruktören hjälpte mig att checka in och vips
var jag plötsligt incheckad på Zumba passet som följer efter Core.
Hoppsan, vi får se, sa jag som inte var på topphumör.

Med mattor och vikter på golvet
samlades vi i salen för att träna de muskler som håller oss
upprätt och stabila. Jag bröt ihop, fnissandes efter halva passet.
Det var verkligen en reality check för mig. Vissa muskler har knappt
någon kraft alls, medan jag är både stark och smidig på andra
håll. Håll, håll, håll och släpp (äntligen). Instruktören är
imponerande. Vilken energi och vilken styrka! Jag försökte att
tänka så lite som möjligt, jobbade hårt tills det tog slut. Det
fanns inget som skickade hem mig, däremot ville jag inte missa
dansstegen. Nu när jag ändå var här. Det var enklast att bara
stanna. Zumbapasset gjorde mig ännu gladare. Livfull, stärkt och
med nöjda känslor i kroppen på vägen hem. Bravo Anna. Jag peppade
mig själv. Den där uppmuntran jag alltid saknat.

Det är som om lungkapaciteten ökat.
Jag kan ta riktigt djupa andetag, hålla min kropp upprätt utan
ansträgning. Kraften har börjat göra kopplingar i hela systemet.
Energiflöden har kickat igång och förnimmer en subtil förändring
i energikroppen. Allt hänger samman. Enorm tacksamhet för livet,
denna kropp och kärleken till mig själv. Det viktigaste, början
liksom. Strävan är en rörelse.



”Fett jobbigt!”

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 10:00:13

“Jag ska göra något bra av det
här”, sa jag igår till receptionisten. Vi hade pratat om ifall
jag skulle våga satsa på ett årsgymkort. “Du får hjälp” sa
hon med ett stort leende. Det kändes så fantastiskt värdefullt att
bli sedd och uppbackad med sådan närvaro och övertygelse.

På väg hem var jag glad, noterade för
mig själv att jag inte var van vid uppmuntran och pepp.

Ingen vill tvinga mig passa in i något
som känns obekvämt och onaturligt. Jag är där för min skull. På
mina villkor, efter mina förutsättningar och önskemål. En gåva
till mig själv. Att överkomma blygheten och bestrida känslan av
att vara fel placerad. Jag kan vara kameleont och ändå mig själv
fullt ut.

Barfota tassar jag in i lokalen där
Just Move passet ska hållas. Lite rastlös rör jag mig runt,
sprallet i kroppen vill få utlopp. Det fylls på med några fler
blyga och nyfikna. Jag hör att de också ska prova passet för
första gången. Ett dansinspirerat cardiovasculärt program ska det
vara. Konditionskrävande med andra ord, helst roligt, tänker jag.
Instruktören kommer in med barsk uppsyn. Hon är färgglad och stark
så det syns. Tar kontakt med var och en av oss på golvet. “Ni vet
vad det är för pass, eller hur?” Är vi bara kvinnor! utbrister
hon, “konstigt att det inte kommer män på ett sådanat här
tungt, jobbigt pass.” “Jobbigt?” kvider jag lite erkännande
och hoppas på att man ska ha lite överseende med min
nybörjarsituation. “Fett jobbigt!” svarar hon. Hon får mig att
skratta inombords. Så drar det igång. 45 minuter rockar vi loss
till hennes sprudlande hejarop. Hon bjuder på ren och skär energi.
Jag ler brett när vi skuttar fram och tillbaka i enkla koreografier.
Andningen är rytmisk, jag håller mig närvarande i kroppen. Det går
bra. Mot slutet har musklerna i benen fått jobba så mycket att jag
är rädd att jag ska falla omkull. Jag dansar lite mindre, håller
rörelserna effektiva, bara så att hjärtat får jobba. När
programet var slut, var jag andfådd och svettig, men jag hade inte
haft tråkigt en sekund.



att börja på Gym

Hälsa och träning Posted on fre, mars 01, 2019 09:33:25

Hur kan man beskriva känslan av att
inte riktig höra hemma? Obekväm. Lite så. Vad förväntas av mig
här, hur rör man sig i lokalerna och hur bemöter jag andra
gymbesökare? Frågorna är många och jag vet inte riktigt hur jag
ska agera. Min impuls är att hoppa och skutta, spralla runt, springa
lite, ta sats och sedan glida på strumporna, som jag gjorde i
skolans korridorer.

Det här är ju kul! Många verkar dock
ta detta på största allvar, sammanbitna och målmedvetna blickar är
vad jag ser först.

Iklädd en för liten t-shirt som inte
matchar trikåerna sticker jag ut även om jag lägger band på
yvigheten. Äntligen börjar Dance passet som jag ska prova och jag
kan fokusera på instruktionerna. Istället för att hitta fem fel
med mig själv på golvet. Steg, steg, hopp, snurr, klapp. Musiken är
inspirerande och jag skrattar till. Tjejen bredvid mig tycker också
det är kul. Hon ler och våra ögon möts. Jag blir glad och får
ännu mer energi, vi dansar den ena sekvensen efter den andra.
Noterar att jag tappar orienteringen efter varje snurr, glömmer jag
stegen. Snällt mot mig själv hoppar jag över virrvarret, jag vill
ju känna mig stärkt och inte gå därifrån med en känsla av att
jag inte klarade koreografin.

Efteråt ville jag krama alla
inblandade, jag hade haft så roligt framför spegeln tillsammans med
gruppen. Jag hejdade mig, bara ledaren fick en snabb kram. Kände
genast att jag agerat lite impulsivt men jag måste också få ta
plats. Det finns möjlighet för mig att vara mig själv här.

Jag föreställer mig hur jag vill
känna mig, en sol strålar inne i kroppen. Från mitten, i
solarplexus, där alla känslor integreras i kroppens system. Lugn,
stark och sprudlande vacker tänker jag mig själv utan ångest.
Trötthetssyndromet borta, alla mönster som leder till utmattning
och undergräver självkänslan- borta. Jag ser framför mig ett helt
nytt liv, i en helt uppdaterad kropp. Synapserna mellan muskler och
nerver drar nya banor, det ena påverkar det andra.

Igår bestämde jag mig. Ett helt år
på gym. Till trots att jag känner mig obekväm i sammanhanget.
Vilket är jättekonstigt. Jag har alltid älskat att röra på mig.
Gymnastik, dans och olika kampsporter var intressen som tog mig
vidare och tillbaka till yoga och en fysioterapiexamen.